Jag har ägnat helgen åt all läsa en bok. ”Flodhästen i vardagsrummet” heter den och är skriven av författaren Tommy Hellsten. Det är en bok som jag har läst förut. Men av en anledning kom jag att vilja läsa just den boken igen. Flodhästen i vardagsrummet är en bok om medberoende.
Vad är då ett medberoende? Hur kan vi veta (eller komma till plötslig insikt med) att vi själva är medberoende? Vilka beteenden tillämpar en medberoende?
På nätsidan medberoende beskrivs medberoende så här:
”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”
Melody Beattie definierar Medberoende i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990).
Jag läser vidare på nätsidan att orsaken, eller själva kärnan, till ett medberoende kan vara en låg självkänsla. Att den låga självkänslan i sin tur kan ha många orsaker, kanske att man växt upp i en dysfunktionell familj, eller att man är i en relation där man successivt fått en sämre känsla för sitt egen värde. Nätsidan ger en bra beskrivning på vad som faktiskt händer när en dålig självkänsla är det som styr:
Att inte ta hänsyn till sina egna känslor och behov - Den låga självkänslan leder till att individen inte tar hänsyn till sina egna känslor och behov. I förlängningen kan detta göra att man inte ens vet längre vad man känner längre eller vad man har för behov. De är otydliga för en själv och det gör att man inte heller kan kommunicera dem till andra. Det blir en bristande kommunikation och man faller in i att säga ja när man menar nej och mår dåligt av detta sedan.
Detta i sin tur leder ofta till skam, dåligt samvete, skuldkänslor och gör att man hänger upp sitt välmående på en annan eller andra personer. Man blir beroende av en annan persons gillande/uppskattning/bekräftelse. Utan denna bekräftelse från en annan person kan det kännas som att man går sönder.
När detta händer kan man gå ännu längre, flytta ännu fler gränser, för att få bekräftelsen från den andre, och därmed en tillfällig känsla av självvärde.
För att försöka hålla smärtan borta eller i jakt på känslan av självvärde kan beteenden som kontrollerande och överdrivet omhändertagande utvecklas i tron att vi har makt att styra det som ska ge oss känslan av självvärde genom att kontrollera det som finns utanför oss. Snarare än att börja arbeta inifrån.
” Du ska inte känna” är säkert en av de mest destruktiva regler en människa kan följa skriver Tommy Hellsten i sin bok. Han skriver även om hur ”Du skall inte lita på någon regeln också får förödande konsekvenser.
Både Tommy Hellstens bok ”flodhästen i vardagsrummet” och nätsidan medberoende beskriver en låg självkänsla och en överdriven anpassningen till andra som ett signum för en medberoende. En svårighet i att kommunicera sina behov och att sätta tydliga gränser. Att befinna sig mycket i det yttre (söka bekräftelse) istället för att se inåt.
Hellsten beskriver hur en del familjer utvecklar tre regler, och hur det sedan blir till ett livsvillkor att följa dem:
1. du ska inte tala,
2. du skall inte känna,
3. du ska inte lita på någon.
Med detta utvecklas ett ständigt tigande. Ett tigande som består i att hålla kulisserna uppe. Vad händer inuti en människa som tvingas till att aldrig nånsin visa sig svag eller behövande av annan? Vad händer med en människa som söker ständig bekräftelse i andra? I olika personer och i tillfälliga kickar? Som sprider sig själv som frön för vinden genom osunda relationer? Vad händer inuti ett barn som är medberoende? Det finns olika ”svar” på den frågan. En av svaren hittar jag på nätsidan medberoende.
”Ett barn som inte får sina känslor bekräftade tror att det hon känner eller upplever är fel och inrättar sitt känsloliv efter sin omgivning. Barnet blir expert på att känna in sin omgivning och anpassar sig på detta sätt. Tidigt lär sig barnet att inte lita på sin intuition, sina känslor eller tankar, utan blir helt beroende av de omkring sig.”
”Det är likadant om barnet växer upp med en psykiskt sjuk förälder, med missbruk, våld, fysiskt eller psykiskt, barnet anpassar sig och gör allt det kan för att få tillhöra familjen. Eftersom familjen är barnets referensram så vet barnet inget annat utan utgår ifrån att alla har det såhär, tillståndet blir normaliserat. Dessa mönster och strategier tar barnet med sig in i vuxenlivet, på arbetsplatsen, utbildningar och i sina relationer.”
Hellsten ger ett konkret exempel i sin bok som jag gärna vill uppmärksamma. Han skriver om en familj med tre döttrar. I deras barndoms vardagsrum fanns en gång en flodhäst. Varje kväll grät barnen när de skulle gå och lägga sig. De förstod inte varför de grät; de var vana vid att den gamla bekanta gråten bröt fram vid läggdags. Som vuxen berättade en av döttrarna för mig att hon nu väl mindes att hon sov på en våt huvudkudde. Barnen visste ingenting om varandras gråt trots att de sov i samma rum. Var och en av flickorna trodde just hon var den enda som grät. Det här insåg de först som vuxna. Men det var ju omöjligt att tala om någonting eftersom det inte fanns någonting att tala om. Bara den oförklarliga hemska känslan fanns. Den äldsta dottern berättade att hon låg vaken om nätterna under halva barndomen, alltid uppmärksam och alltid på sin vakt. Hon visste inte varför, det fanns bara någonting oförklarligt hotfullt i stämningen hemma.
Barns rädsla och sorg Tommy Hellsten skriver även om ett barns rädsla. Att den inte finns eftersom inte flodhästen heller gör det. Konsekvenserna av det blir att barnet lär sig att gå förbi sin rädsla. Det kan inte identifiera och äga sin känsla och är alltså oförmöget att medvetandeöra den. Rädslan kan därför inplanteras helt i barnet. Rädslan blir en del av barnet. Ett tillstånd som barnet uppfattar som ”normalt”. En annan bekant känsla är sorg. Men Hellsten menar att barnen inte är medvetna om den. Stora förluster innebär sorg. Ett barn övar på sin luciasång, ser fram emot uppträdandet. Föräldern glömmer bort att komma och titta. Ett barn blir lovad julklappar. Julklappna byts mot fylla. Ett telefonsamtal som lovas men aldrig kommer. En resa som aldrig blir av osv. Stora förluster.
Samma sorg drabbar medberoende i vuxen ålder. En ledsamhet som inte riktigt går att ta på. Jag undrar hur många människor som sover med våta kuddar inatt? Eller som söker sig på flykt likt frö för vinden? Det finns mycket att säga och skriva om beroende/medberoende. Jag vill därför avsluta med ett klokt inlägg från nätsidan medberoende.se.
” Alla medberoende beteenden blir logiska om vi spårar dem till sitt ursprung. Tittar vi på vad som har format oss, hur vi har vuxit upp, situationer och händelser vi har råkat ut för så är det förmodligen inte så märkligt att vi reagerar som vi gör.
Det är skillnad mellan att vara möjliggörare, att underlätta för någon att dricka eller droga och att vara kärleksfull. Det är skillnad mellan narcissism och egenkärlek, mellan att vara självcentrerad och centrerad i sig själv.
Men så länge jag inte förstår och är medveten om mina mönster är det svårt att förstå och förhålla sig till de olika begreppen.
Det är logiskt att förväxla kontroll med kärlek, när kontrollen är det enda vi känner till. Precis som i beroendet är våra överlevnadsstrategier livsviktiga, det är dessa strategier som har tagit oss igenom våra svåra perioder.
Källa: Medberoende.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar