Damen som inte besvärar i onödan.

Läser med bestörtning i dagens GP om en 88 årig dam med rullator. Hon skulle med spårvagnen en dag. Eftersom hon är rullatorsbunden behöver hon hjälp med att ta sig upp på spårvagnen. Hon förvägras nästan hjälp upp på spårvagnen av dess förare. Det var inte hans jobb. "Att jag skulle bli stående kvar på gatan intresserade honom inte" skriver damen i sin insändare.

Hon skriver även att när hon skulle av så ställde hon sig fram i vagnen. "Så att han skulle se mig. Men han rörde inte en min eller gjorde minsta lilla för att hjälpa mig igen. Men en snäll dam ryckte in skriver hon, damen "som inte besvärar i onödan".

Jag blev ledsen, och blir det än, när jag läser hennes insändare. Något känns fel när en 88-ÅRIG dam, skriver: "spårvägens personal borde fått order om att lite hjälp, omtanke, och en utsträckt hand behövs ibland. Utan ilska!" Något känns fel. Väldigt fel.

Det händer att jag blir rädd för att bli gammal i Sverige. Oftare och oftare ser även jag äldre människor som lämnas i sticket på samma sätt som hon beskriver. Många sitter också ensamma i sina hem. Utan att ha någon annan att prata med än hemtjänsten. De har inte heller tid att prata. De måste ju hinna med att städa. Resultatet blir ökad ohälsa. Många äldre lämnas även i sticket. I sin egen avföring. Kissblöjor ska vägas. Kostnader ner.

Många tysta tårar rinner på äldre människors kinder. Varför? Hur har det blivit så? När blev det så? Eller har det kanske alltid varit så fast jag inte sett det förrän nu? Kanske såg jag själv inte den som aldrig besvärade i onödan? Kanske var jag allt för upptagen av livets stora stresskarusell? Jag vet inte.