Att vara tacksam

För några år sedan ramlade jag plötsligt i hissen där jag bodde då. Jag föll rakt  ner. Några dagar  innan dess hade jag känt en molande smärta längs med längdryggen. Smärtan var enorm, men av någon anledning så valde jag att ignorera smärtan.  Tills en god vän sa åt mig att jag måste uppsöka en läkare eller åtminstone en kiropraktor. Sagt och gjort jag kontaktar enn kiropraktor och bokar in en tid. Det är till kiropraktorn jag är på väg när jag plötsligt ramlar i hissen.. Vad jag inte visste då (eller valde att ignorera) var att smärtan hunnit integrera sig i kroppen. Detta var vad den tålde. Tills den sa stopp. Vi ringde till ambulansen som kom och hämtade upp mig i hissen. Jag tänkte vad är detta och varför? Det istället för att bara acceptera att kroppen sagt ifrån. Stopp, stopp, stopp.

Väl på sjukhuset visade det sig att skadan jag ådragit mig i ryggen var värre än jag trott och velat acceptera. Jag kommer inte ihåg hur många värktabletter som jag tog och fick under perioden. Men jag minns mina skrik. Skriken rakt ut i luften. Smärtan. Hur jag plötsligt mister förmågan att kunna lyfta min vänstra fot. Foten går inte att vinkla uppåt. Den är helt låst.

Jag fick diagnosen diskbråck (L4 L5) och opererades för det.

Många gånger trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna röra på mig eller foten. Aldrig mer kunna åka skidor, simma, promenera, gympa, eller yoga. Jag trodde att mitt liv förevigt skulle skulle vara förpassat till ett stillasittande liv. Smärtorna gjorde att jag trodde så.

Det för att smärtor av detta slag var så främmande för mig.

Jag hade aldrig tidigare varit mer sjuk än några små förkylningar eller så. Hade heller  aldrig upplevt mig själv som särskilt stressad, det trots att jag haft ett arbete som krävt både deadlines och näsatan ingen tid för återhämtning eller vila. Att drabbas av diskbråck var därför, för mig,  ett stort slag i solar plexus. Men det var även  ett uppvaknande. Vad är det jag håller på med och vart är jag på väg?  Vad hade hänt? Hur kunde kroppen, ryggen och slutligen även vänster foten bli så skadad? hade jag någonsin sagt orden STOPP? acceptera, observera? Hade jag älskat mig själv och tagit mig själv på allvar? Egentligen?

Det är här tacksamheten, eller ”grace” som det heter på engelska kommer in i bilden.

Idag kan jag både åka skidor, simma, promenera, gympa och yoga. För det är jag evigt tacksam. Jag tar ingenting för givet. Men jag får ofta påminna mig om ordet ”Stopp”. Att verkligen säga det från magen. Så att andra människor lyssnar och hör vad jag säger. Tack gympaledare Pernilla för att du påminner om detta i dina pass på Hälsoteket!